Bearded collie är en medelstor, långhårig och lurvig vallhundsras med ursprung i Skottland. Den moderna rasen grundades på 1940-talet, och de första bearded collies som importerades till Sverige anlände år 1960.

I Sverige hålls bearded collie vanligen som sällskapshund. Rasen brukar beskrivas som mycket följsam och lyhörd, och brukar gilla att ägna sig åt hundsporterna lydnad och agility. Trots att den är en vallhundsras förekommer det också att bearded collies blir mycket förtjusta i och bra på viltspårsaktiviteter.

Bearded collie är en vänlig, positiv och glad hund som brukar trivas bra ihop med både människor, hundar och andra husdjur. Det här är inte en jakthund, och både ljudkänslighet och skotträdsla är vanligt i rasen. En fördel med den begränsade jaktinstinkten är att det brukar vara tämligen lätt att träna den till att vara snäll mot små husdjur i hemmet som skulle trigga många jakthundars medfödda jaktinstinkter.

Bearded collie är berömd för sin lurviga päls, och man bör inte skaffa en bearded collie om man inte har tid och lust ägna sig åt frekvent förebyggande pälsvård. Om man aktivt förebygger tovor behöver pälsvården inte vara så tidskrävande; om man däremot låter pälsen tova igen kan det krävas timmar för att reda ut den. På hundutställningar får hunden inte ha nedklippt päls, men det förekommer att bearded collies som hålls som renodlade sällskapshundar och aldrig ställs ut klipps ned – särskilt inför den varma årstiden.

Svenska kennelklubben

Svenska kennelklubben placerar bearded collie i Grupp 1, vilket är en grupp för vall- boskaps- och herdehundar. Det här är raser som stammar från hundar som användes för att valla eller vakta får eller nötboskap. För vissa av hundraserna i Grupp 1 är det fortfarande vanligt att arbeta med vall/vakt, medan andra har blivit mer renodlade sällskapshundar. Det är också flera hundraser i Grupp 1 som numera har nya arbetsuppgifter, till exempel som polishundar, militärhundar och assistanshundar.

Specialklubben för Bearded Collie

Den specialklubb som rasenhör till i Sverige är Specialklubben för Bearded Collie.

Sajt: https://sbc-beardedcollie.com/

Hur stor blir en Bearded collie?

Den svenska rasstandarden stipulerar att idealhöjden för hanen är 53-56 cm och för tiken 51-53 cm. Kvalitet och proportioner är dock viktigare än exakt storlek, så länge hundens höjd inte avviker mycket från idealhöjden.

Den svenska rasstandarden för bearded collie anger att hunden ska ha en stark kroppsbyggnad, men samtidigt inte verka alltför tung. Det ska finnas gott om ”luft” under kroppen och hunden ska vara rörlig.

Pälsen

Hunden bearded collie är berömd för sin långa och rikliga päls, och för det ”skägg” som gett rasen sitt namn. Pälsen är dubbel, med både underull och täckhår. Underullen är mjuk och värmeisolerande, medan täckhåren är grova, raka och raggiga och ger hunden visst skydd mot regn.

Nosryggen är sparsamt täckt med päls. Från kinderna, underläppen och under hakan ökar pälsen i längd ned mot bringan så att det typiska skägget bildas.

Färg

Rasstandarden godkänner flera olika färger: skiffergrå, rödaktigt fawn, svart, blått, alla nyanser

av grått, brunt och sandfärgat, med eller utan vita tecken. Däremot är varken merle eller så kallad dapplefärg inte tillåtna.

När vitt förekommet finns särskilda regler för var någonstans det får förekomma.

Färgskiftningar under livet

När en bearded collie skiftar från sin valppäls till sin unghundspäls är det vanligt att den blir ljusare. Vissa individer kan till och med se nästan vita ut trots att de inte föddes vita. När hunden lämnar unghundsperioden bakom sig blir den mörkare igen.

Pälsvård

• Den moderna hundrasen bearded collie kräver en hel del pälsvård och det är viktigt att vänja hunden vid pälsvård redan när den är liten valp.
• Pälsen behöver både borstas och kammas, och man ska gärna har en karda för att få bort tappade hårstrån ordentligt och motverka att det bildas tovor.
• Det är inte bra att tvätta hunden ofta, utan det räcker att man schamponerar och duschar sin bearded collie när hunden verkligen är smutsig. Överdrivet shamponerande kan ha en negativ påverkan på hud och päls. Använd gärna balsam (för hundpäls) efter schamponeringen.
• Om du har en handhund som får kiss i pälsen (inte helt ovanligt hos beardis) kan du behöva tvätta av just dessa områden varje dag, men inte resten av pälsen. Man kan klippa ned pälsen i det utsatta området för att det ska bli enkalre att hålla rent.
• Om din hunds päls blivit fuktig, till exempel på grund av lek ute i regnet, är det bra att borsta igenom den eftersom den lätt blir tovig om den får självtorka.

Bearde collie hälsa

Det här är en jämförelsevis hälsosam hundras, men det finns en ökad risk för njursjukdomen Addison´s sjukdom och problem med klorna (framförallt klokapseln). Precis som hos de flesta andra medelstora och stora hundar förekommer även höftledsdysplasi (HD).

Den svenska rasklubben för bearded collie arbetar tillsammans med forskare för att öka kunskapen om Addison´s sjukdom och hur förekomsten kan minskas.

Missfärgad päls

Om din bearded collie plötsligt får rödbrun päls på vissa områden (vanligen kring munnen och/eller mellan trampdynorna) kan det bero på en svampinfektion. På apoteket kan man köpa svampdödande schampo att behandla med. Mellan trampdynorna kan det vara idé att trimma ned håret rejält för att minska risken för att fukt håller sig kvar och hjälper svampen att trivas.

Om även huden har blivit röd, och verkar kladdig, bör man konsultera veterinär.

Bakgrund

Långhåriga vallhundar i Skottland

I Skottland och norra England har den här typen av hund sedan länge använts för att valla får, och i historiska källor kan vi hitta belägg för att hundar som påminner om dagens bearded collie levde i Skottland så pass tidigt som 1500-talet. Exakt hur och när den här vallhunden uppkom är oklart, men den förmodas vara en av områdets äldsta vallhundstyper.

På 1700-talet användes bearded collies för att driva boskap från det skotska höglandet ned till marknader i södra Skottland och norra England. På den här tiden verkar det som att en brunvit variant av hunden var vanligast i höglandet, medan en gråvit variant dominerade i låglandet.

Myter och legender

Det finns flera olika myter och legender som berättas om rasens ursprung. Enligt en av dem blev vallhundar från det polska låglandet (polski owczarek nizinny) övergivna på den skotska kusten, där de beblandade sig med skotska vallhundar. Enligt en annan berättelse var det en polsk handlare vid namn Kazimierz Grabski som år 1514 bytte en skeppslast säd mot skotska får, och tog med sig polska fårhundar från låglandet till Skottland för att hjälpa honom att hantera fåren när det var dags att hämta dem. En lokal skotsk fåraherde blev då så imponerad av de polska vallhundarnas förmågor att han bytte till sig flera stycken och betalade med ytterligare får. Dessa polska vallhundar parade sig sedan med lokala skottska hundar och resultatet blev bearded collie.

Den moderna rasen

En rasklubb bildades redan år 1912, men erkändes inte av den engelska kennelklubben förrän 1955.

Två mycket viktiga individer för den moderna rasen Bearded collie är tiken Jeannie of Bothkennar och hanen David / Bailie of Bothkennar. Hundentusiasten Mrs G. Olive Willison skulle egentligen ha fått en arbetande Shetland Sheepdog, men återförsäljaren fick inte tag på någon och levererade den bruna lurviga skotska vallhunden Jeannie istället (år 1944). Mrs. Willison trodde hon fått en blandras, men två månader senare kom en herde på besök som kunde upplysa om att Jeannie var en bearded collie.

Mrs. Willison blev så fascinerad av Jeannie att hon ville avla på den typen av hund. Hon började leta efter en lämplig hane att para Jeannie med, och en dag när hon promenerade längs stranden träffade hon på en man som var på väg att emigrera från Skottland. Han hade en grå hund vid namn David, som Mrs. Willison tog över och gav det nya namnet Bailie of Bothkennar.

Bailie och Jeannie räknas som grundarna av den moderna hundrasen bearded collie, men det finns några andra registrerarbara blodlinjer som stammar från hanen Turnbull’s Blue. Turnbull’s Blue var en bearded collie som kom direkt från arbetande vallhundar och registrerades hos The International Sheep Dog Society (ISDS) på den tiden när ISDS fortfarande registrerade hundar som inte var border collies. Turnbull blev far till tre kullar av registrerbara bearded collies. Mr. Nicolas Broadbridge (Sallen) och Mrs. Betty Foster (Bredon) var båda viktiga krafter i arbetet med dessa blodlinjer.

Bearded collie i Sverige

De första bearded collies som importerades till Sverige anlände år 1960. De togs hit av en svensk familj som bott en tid i England. När familjen kom tillbaka från England hade de med sig tiken Aweltun Lass, och de importerade senare hanen Wishanger Winterberry. Aweltun Lass blev mor till den första svenskfödda kullen bearded collie.

Den svenska rasföreningen Bearded Collie Gruppen grundades år 1971, tidningen Skocken började ges ut följande år och 1973 hölls den första specialutställningen. (Sedan år 1990 heter föreningen Specialklubben för Bearded Collie.) 1970-talet blev ett intensivt årtionde för rasen i Sverige, då man även införde arbetsprov, började dela ut hedersbetygelsen Årets Bearded Collie och skapade en omplaceringscentral för bearded collies som behövde nya hem.

Rasens popularitet har gått upp och ned igen sedan dess. År 1970, tio år efter att rasen först kom till Sverige, registrerades 66 bearded collies. Under både 1970-talet och 1980-talet ökade mängden bearded collies i Sverige rejält, och 1992 inträffade rekordåret då 724 registreringar genomfördes.

Numera har rasen blivit mer ovanlig i Sverige, och år 2019 registrerades bara 108 individer, inklusive fem importer. Specialklubbens medlemsantal har också sjunkit från en bra bit över 2000 år 1992 till cirka 500 i slutet av 2010-talet.